Redo att köra igång! Trots lite hosta och rinnande nästa första kilometern kändes det riktigt bra efter 10 minuter sådär, perfekt sval temperatur, så vi sprang och sprang, till och med lite snabbare än vår vanliga takt senaste veckorna. Och så låg där plötsligt en dum plastflaska mitt på vägen alldeles vid 20 kilometersmärket, min kompis snubblade och stukade foten rejält. Så synd om henne! Vi stannade, fixade högläge, isade, fick bandage… Inte så mycket annat att göra helt enkelt, sen kom det knäppa. Vi ville absolut ha medaljer eftersom vi lovat barnen det, stor besvikelse annars. Alltså hoppade vi ur transporten alldeles innan Finish Line så att vi skulle kunna ta varsin medalj. Michaela hängde på min arm och stapplade fram, plötsligt får killen med mikrofon syn på oss – en riktigt jackpot för honom, han ropar till alla i publiken ”Here they come, they’re going to make it no matter what, keep going, you can make it together, you’re brave!” – redan här skrattar vi så vi gråter, känns som om vi är med i någon fånig amerikansk sportfilm, sen får han reda på Michaelas namn och drar igång all publik ”Go Michaela Go” om och om igen… Och det är så vi tar oss över mållinjen, någon timme senare! Belönade oss därefter med en riktigt god lunch på Parc och nu sitter jag och slappar med en kopp te, inte särskilt ont någonstans vilket känns bra 🙂 Hoppas ni alla har en skön söndag!