Jag får frågor då och då om tvåspråkighet, hur det fungerar för Kitty och Stella att prata engelska och svenska. Lovar att svara här i bloggen inom kort! Jag har inte glömt bort det 🙂
-
Följ
Följer
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Amy von Sydow Green 
YES! Looking forward to this mostly, as it is my research interest.
Det ser jag verkligen fram emot. Min kille & jag funderar på barn & då är språkfrågan väldigt viktig. Jag vill ju föra vidare svenskan, men samtidigt att alla ska kunna kommunicera & känna sig delaktiga (min kille är canadensare). Såg förresten Kitty på Newark när vi flög ut den 22e – vilken fin liten tjej du har! Har ju annars suttit x antal gånger på flygplatser & tänkt att barn kanske ändå inte är en så bra idé… 🙂
Bor i Kanada med min engelska man och vi har en sexårig dotter som är helt tvåspråklig, nu går hon dessutom på franskspråklig kindergarten som också verkar gå bra. Jag skulle tro att det bara gäller att vara konsekventa som vi och flera av våra vänner har varit. Jag pratar svenska, min man pratar engelska och vi har engelska som familjespråk. Jag läser tex bara sagor på svenska medan pappa läser på engelska. Vi har också turen att åtminstone en eller två gånger per år resa till Sverige eftersom det är svenskan som det måste jobbas mest med när vi nu bor där vi bor…. Kul att höra hur ni har löst det, och Ida det löser sig helt naturligt när/om ni får barn för jag är ganska säker på att du liksom jag och mina svenska kompisar som bor här och där i världen helt plötsligt velat föra vidare en del saker från sin barndom som vi inte ens hade tänkt på före de olika barnen var födda.
Jag håller helt med. Det verkar snarare vara ett problem för föräldrarna, att de är rädda att barnen ska bli förvirrade. För barnen är det bara ännu ett ämne som de lär sig i sin utveckling och det blir inte komplicerat om inte föräldrarna gör det så.
Hej Anna, tack för din kommentar. Den ger hopp! Är nämligen med i SWEA Toronto & de svenskor jag mött där har i regel inte lyckats med att lära sina barn svenska. Vilket känns väldigt trist. Kommer själv från ett hem med tvåspråkiga föräldrar (svenska & finska), men växte bara upp med svenskan pga att min pappa just kände sig så utanför. Att jag aldrig lärde mig finska är något jag sörjer idag, dels pga fördelen av att ha två språk från start men också för att jag inte känner mig lika nära mina släktingar i Finland. Därför känns det oerhört viktigt att föra vidare svenskan om vi har turen att få barn en dag.
Ja det här är ett intressant ämne! Blir tvåspråkiga/flerspråkiga barns inlärning långsammare? Lär de sig inget språk till fullo utan bara en massa ”halva språk”? Får de ett ”huvudspråk” som de ser som sitt modersmål? Är det förvirrande för barnen? Jag har massa funderingar och skulle vilja ta del av forskning kring detta också. Skulle vilja låta framtida barn få franska och engelska med sig från början då jag tänker att de vinner oerhört mycket på att vara flerspråkiga som vuxna. Hoppas på intressant inlägg och intressanta kommentarer! Bra idé!
Jag har flera kusiner som är helt tvåspråkiga (finska och svenska) och jag har aldrig hört att de haft problem att hänga med i skolan. De är nu mellan 20-40 år. Jag håller med Anna, sålänge man är konsekvent och man gör det från när de föds så är det inga problem, för då vet barnet automatiskt vilket språk de ska tala med mamma och pappa. Mina kusiner har aldrig heller talat något blandspråk.
Jag har inte heller upplevt att den andra föräldrern, som inte kunnat det andra språket, känt sig utanför. Dessutom, vad kan vara en större motivation för den andra än att lära sig det andra språket också:-) Språkkunskaper är aldrig en nackdel:-) Fördelarna med att få ett eller till och med två språk gratis är enorma. Jag som hade föräldrar som bara talade svenska var jätteavundsjuk på mina tvåspråkiga kusiner, eftersom finska verkligen inte ett lätt språk och har inget gemensamt med svenska eller andra germanska språk. Alla timmar som jag svettades över finskaböckerna hade jag gärna satt på ett annat språk eller ämne.
Håller med Åsa bara man är konsekvent så blir det inte blandspråk. Såklart att det kan vara så att vår dotter letar efter ord på det ena eller andra språket någon enstaka gång, men kan då bara säga att det gör jag också! Vi kan ta att vakna mitt inatten som ett exempel på hur flytande hennes språk är. Dvs om vår dotter vaknar av en eller annan anledning och min man går in till henne och frågar varför hon har vaknat så svarar hon på engelska medan om jag kommer in och frågar så svarar hon på svenska. När vår dotter var mellan 18 månader och tre år bodde vi i Oslo, hon gick då på barnehage (förskola/dagis) där och även det gick bra, vi skrattar fortfarande åt den gången hon blandade alla tre språken, jeg spiser smörgås med cheese. Återigen, eftersom vi skrattar åt det så tror jag vi kan visa på hur sällan det har varit ett problem. Kan också berätta om en flicka som gick på den barnehage i Oslo som jag jobbade på för en tio år sedan. Hon hade Downs syndrom (integrerad i vanlig grupp) och hennes föräldrar var flyktingar från Vietnamn. Hemma var det vitnamesiska medan det var enbart norska på dagis. Hon använde sig av teckenspråk som hjälp men till skillnad mot vad många tror så är ju inte teckenspråk internationellt alltså var det faktiskt inte alltid till hjälp med tecken. Hennes språk var inte lika bra som de andra, sk. vanliga barnen i gruppen men i förhållande till hennes förutsättningar var det fantastiskt att lyssna till henne. Jag personligen tror att det viktigaste är att vara konsekvent men kanske vi och våra vänner med tvåspråkliga barn har haft tur, tror inte det men vem vet?
Detta är så fascinerande. Vi bor i New York, jag talar svenska med min son, min man talar spanska (hans första språk) och tillsammans talar vi engelska. Eftersom jag är tillsammans mest med min son, så är svenskan hans modersmål, men har klarar alla tre språken. Jag talade med en speech consultant, som sa, att barn under 5 år klarar av att hantera 11 språk!