Just hemkommen från ”Author Celebration” på Kittys skola. Ungefär varannan månad får alla vi föräldrar komma och titta på barnens arbete. Första gången hade de skrivit en mening var om en teckning de gjort och vi tyckte det var så häftigt! Och tänk, idag hade de allihop skrivit varsin kort bok som de läste upp inför alla föräldrar. Så bra att redan tidigt få öva sig på sådant tycker jag! Klassen delades i två delar (de är 20 barn) för annars kanske det hade blivit lite väl mycket för oss föräldrar att lyssna på… Efteråt fick vi läsa och titta på alla barnens böcker och skriva kommentarer till dem. Trevlig morgon!
Förresten, Ebba – märk väl Abigails brutna ben i bilden! Kittys mail och telefonsamtal med alla i Sverige den senaste tiden har handlat väldigt mycket om stackars Abby som brutit benet och inte kan vara med på gympan…
Amy von Sydow Green 
You may wish to speak with the class teacher about that rogue apostrophe on the flip chart. Sorry, kunde inte låta bli. /teacher mode
Oops… 🙂
Intressant! Läser till psykolog i Norge och har just nu en kurs om skolpsykologi. Mycket snack om att man ska låta individen vara som den är, inte tvinga eleven till något (tex en presentation). Men det är väl bara en bra sak att kunna och öva sig på?! Så tycker jag skola och föräldrar är alldeles för separerat i Skandinavien, det är ju toppen att föräldrarna tar del i utvecklingsstegen och uppmuntrar vidare. Det verkar vara mer ordning och reda i Philly 🙂
Åh, jag tycker att det är så svårt det där med om man ska tvinga eller inte! För många av oss, barn eller vuxna, är det ju så att vi är lite rädda/oroliga för något nytt – om man då aldrig tar sig för något nytt missar man så mycket… Kommer ihåg i somras när Kitty vägrade tennisskola, ville inte ens gå in på planen, nästa dag gick hon in och satt bredvid, dagen efter började det rycka lite i benen på henne och hon ville vara med, sen tyckte hon att det var det roligaste hon någonsin gjort och vi fick anmäla henne till nästa kurs också! Det är verkligen roligt att vi föräldrar får vara med tycker jag också, barnen är så stolta när de visar upp allt de gjort. Intressant med skolpsykologi!!
Ja sant, svårt att veta hur mycket man ska pusha på. Det var modigt av Kitty! Säker på att hon kände en mästringskänsla i slutet då och det är ju det man vill de ska göra.
Och det är klart man ska se individen i klassen också, alla kan inte gilla allt. Ett dilemma det där!
En stor fråga här är också om man ska ha speciella klasser för barn med handikapp (läs- och skrivsvårigheter, döva, down syndrome, etc) eller om de ska gå i ”vanliga” klasser. Hur är det där ni bor? Integrerat eller speciella skolar/klasser?
Ha en fin vecka!